En uppskattad perenn med många kvalitéer
Det är ingen tillfällighet att kärleksört (Hylotelephium telephium) redan år 2000 utsågs till Årets perenn. Det var den mörkbladiga sorten ’Matrona’ som då valdes ut och såhär lite drygt 20 år senare är växten precis lika uppskattad och användbar – torktålig och tuff, frisk och vacker, med ett stadigt växtsätt. Ett riktigt smycke i trädgården, kanske särskilt om hösten då den verkligen livar upp med sina rikblommande samlingar av små stjärnformade blommor som tillsammans bildar runda, platta blomställningar, ofta i smakfulla nyanser av gammelrosa. Senare om hösten när blommorna torkat in står de ändå kvar, upprätta och strukturstarka. Då med en lite mörkare nyans, men minst lika fina. Kärleksörten placeras gärna i sällskap med andra höstblommande favoriter som astrar, rudbeckior, prydnadsgräsens fjädriga vippor, rosa tok eller en och annan remonterande ros som ännu inte givit upp.
Väl anpassad till utmanande växtplatser
Kärleksörten är en suckulent växt, med tjocka, vattenfyllda blad. Genom att den så väl kan hushålla med resurserna så klarar den också extrema lägen, som torra sandjordar eller på minimal jordmån i en vindutsatt bergsskreva vid havet. Det är här vi hittar kärleksörten i sitt naturliga habitat. I naturen, särskilt vid mycket vindutsatta och torra lägen, blir den mycket mindre och egentligen inte särskilt lik den maffiga växt vi är vana att se i trädgården. Blommorna på grundarten är ljusa, och bladverket blir ofta mörkrött av de extremt varma och soldränkta växtplatserna där den lyckas trivas, i liten konkurrens av annat. Det är kärleksörtens bästa knep – att växa där knappt ingen annan vill vara. Då måste man inte bli stor och ståtlig, så länge blommorna sätts så tidigt som möjligt och insekterna kan komma åt att pollinera. Kärleksörten drar till sig både fjärilar och andra nyttiga insekter – en utmärkt växt att placera i ”fjärilsträdgården” eller där man behöver lättillgänglig mat till bin och andra besökare till ett insektshotell.
Skötselaspekter påverkas av växtplatsens förutsättningar
I en rik trädgårdsjord, där det finns gott om näring och vatten, blir kärleksörten ofta storväxt, upp mot 60 cm hög. Tyvärr kan den då också bli kal mot mitten och delning brukar rekommenderas. Ett bättre tips kan vara att inte gödsla och vattna så mycket, att snegla mot det naturliga habitatet och kanske ge den ett lite magrare läge. Då får den ett tätare växtsätt, även om den växer till lite långsammare. Placeras då helst tillsammans med andra torktåliga perenner, som exempelvis lammöron, silverhavre, lavendel och stenkyndel. Vävarväxter med ett småblommigt, skirt uttryck blir en fin kontrast till kärleksörtens stora, runda och täta blomställningar.
Många sorter att välja bland
Kärleksört finns numera i en uppsjö av olika blom- och bladfärger. Blommorna finns i vitt, rött och många olika rosa nyanser. Bladverken är antingen vackert grågröna eller drar mot brunt, rostfärgat och mörkrött. Kärleksörten trivs utmärkt i kruka och passar också som snittblomma. Den kan även användas torkad som eternell. Kort sagt, en riktigt användbar växt som passar i de flesta trädgårdssammanhang – gärna lite torrare och alltid i soligt läge. Dess engelska namn stonecrop säger en del om dess blygsamma krav.
Text: Matilda Hallgren, biolog och trädgårdsingenjör.